Historik över Morlanda valskvarn, "Getrilla kvarn"

av Henning Carlsson
Getrilla kvarn
Getrilla kvarn - efter modell på Torebo museum
Konstnär: Stina Lundquist
Kvarnens "födelseplats" var från första stund privilegierad. På denna mark lär det ha funnits kvarnar sedan medeltiden. Marken ägdes i slutet av 1800-talet av Axel Wincent Bildt i Torebo. År 1885 såldes den till Johan N Sanne, Morlanda Säteri. I köpehandlingen står det att år 1885 säljer Axel Wincent Bildt "Lillgärdet med kvarnen, kvarnstugan och ladugården" till Johan N Sanne, ägare till Morlanda Säteri. Sanne blev därmed också ägare till Toreboån. Lillgärdet var 57 kvadratrevor och 45 kvadratstänger stort. Kvarnen och husen var i dåligt skick och enligt Sanne så var marken inte mycket att ha. Men Bildt var av den uppfattningen att marken till vissa delar var odlingsbar. I och med försäljningen så gick Bildt miste om att kunna få mala i egen kvarn. Johan Sanne fick erlägga 13.500 riksdaler för Lillgärdet. Han skulle dessutom till Torebo erlägga 5 kappar korn.

Kvarnbyggnaden, som enligt köpeavtalet var i dåligt skick, blev troligen nedriven och ersatt med en ny kvarnbyggnad på samma plats. Den nya byggnaden uppfördes enligt dåtida byggnadsskick och blev mycket imponerande. Byggnaden uppfördes i tegel och var tre våningar hög. Den innehöll fyra par kvarnstenar. Tre par för "sammalning" och ett par för "toppsikt". Det finns ingenstans bekräftat men det var troligen under denna tid som benämningen "Getrilla kvarn" kom till.

Valsverket "finsikten", liksom rensmaskinen, inmonterades förmodligen i ett senare skede och troligvis var det då som namnet Morlanda valskvarn tillämpades. En hissanordning installerades för transport av spannmål och mjöl mellan de olika våningarna. Två stora, mycket kraftiga trätrappor band samman de olika våningarna. Man fick aldrig gå nedför trappan, utan man åkte på händerna utanför de stabila handräckena. På trappstegen fanns det tydliga avtryck efter alla de steg som mjölnare och deras hjälpredor tagit under årens lopp. Dessa steg hade med all säkerhet räckt Orust runt många gånger. I mellanvåningen fanns det en s.k. kvarnkammare. I gamla tider hade denna fått tjänstgöra som härbärge, sovstuga, åt de kunder som väntade på det nymalda mjölet. Om dessa väggar hade kunnat tala - vilka minnen! Men allt hade kanske inte lämpat sig i skrift?

Morlanda valskvarn var en mycket populär kvarn, med kunder från ett stort upptagningsområde. Inte bara från Morlanda kom det kunder utan även från Tegneby, Stala och Röra socken och från öarna Malmö och Flatö. Det finns inga anteckningar om när finsikten den s.k. valsen, som den i dagligt tal kallades, blev installerad men troligvis gjordes detta någon gång mellan år 1920 - 1930. Förmalningen bestod i huvudsak av brödsäd, "toppsikt", till människorna, samt fodersäd till djuren. Under vinterhalvåret var det högsäsong där månaderna november och december utgjorde höjdpunkter. Då skulle det "valsas" extra fint mjöl till julbaket. I detta sammanhang hände det många gånger att kvarnen var tvungen att gå dygnet runt för att kundernas önskemål skulle kunna uppfyllas.

Under krigsåren på 1940-talet blev det aktuellt med merarbete för mjölnaren då denne var tvungen att hålla bokföring, skriva licenser och förmalningsrapporter och dylikt. Alla papper måste var i sin ordning. Man visste ju inte - det kunde ju komma en kontrollant. Men sammanhållningen mellan orustmjölnarna var enastående. Det kunde hända att telefonen ringde på morgonen och i luren hördes en röst som sa: "idag får du främmande". Då visste mjölnaren vem det var som skulle komma.

Under den senare delen av år 1940 började man skönja en tendens till minskad förmalning. Detta gällde då i första hand fodersäden. Jordbruket började att moderniseras. Elektriciteten hade kommit till Orust och allt fler människor hade under krigsåren tröttnat på karbidlamporna. Nu gavs det tillfälle att få elektricitet i hemmen och de jordbrukare som kanske hade planerat att skaffa en egen "gröpekvarn" för fodermalning såg nu möjligheterna komma. I och med detta blev det bråda dagar för gröpekvarnstillverkarna. Det hände väl att någon här och var ägde en motordriven "gröpekvarn" för fodermalning med vilken man hade malt lite vete i lönn för att dryga ut ransonen. Uppfinningsrikedomen var stor.

Anskaffandet av gröpekvarnarna gjorde att förmalningen som utfördes i de etablerade kvarnarna minskade drastiskt. Under 1950-talets början hade förmalningen avtagit så mycket att mjölnaren ensam kunde utföra arbetet. Morlanda valskvarn utgjorde inget undantag. En gammal tidsepok började att försvinna.

På Lillgärder står nu endast några grundstenar kvar samt fundamenten vilka höll vattenrännan "slogget" på plats i den aldrig sinande Toreboån - kvarnbäcken.